Tomt och tyst...

Ja, något annat kan jag inte säga.

Idag är det måndag och 4 dagar sedan mina 2 sista katter fick somna in och ingenting är sig längre likt. Att det skulle bli tomt hade jag förväntat mig, men inte så här...

Pytto, som jag trodde skulle tillfriskna, blev inte bättre så till slut fick jag inse att det inte kunde fortsätta. Han hade problem vid sina pottbesök och visade ibland även obehag ibland när han skulle äta. Enligt veterinären så kunde det röra sig om inre fel.

Så, i torsdags fick han, tillsammans med sin 15-årig mamma, lugnt och fint somna in. Varför jag beslöt mig för att även låta Nuttlan somna in berodde på hennes långvariga otäcka hosta samt att jag inte tyckte att det var rätt att hon skulle bli ensam kvar, speciellt som jag arbetar på annan ort och är borta mellan 10-12 timmar per dag.

Det var ett tungt beslut som jag tog tillsammans med min veterinär, men jag har ett fruktansvärt dåligt samvete som inte vill ge med sig, men ändå tror jag att jag gjorde rätt ...

Nu har det äntligen lättat ...

Imorse föll en stor sten från mitt hjärta då jag äntligen fick se min Pytto dricka. Men, inte från den vanliga vattenskålen utan från en annan skål jag satt fram för att locka hans nyfikenhet, en vit sockerskål Han inte bara åt en stor portion mat och drack vatten, utan gjorde även "stort" i pottan (även om mängden inte var så stor :-o)

Men, säg den lycka som varar. I söndags, sent på kvällen, upptäckte jag att han varit så frenetisk i sin renhållning att han slickat sönder sin svans på insidan uppe vid stjärten. Så pass att jag varit tvungen att sätta krage på honom mitt i allt elände. Idag, tisdag, har det visat sig att han trots kragen "når" att fortsätta slicka sig på samma ställe så det blir till att köra in om Djursjukhuset för att köpa en storlek större i krage. Det känns urvisset nu när jag äntligen fått honom "på fötter". En stor krage gör det ännu svårare för honom att äta och dricka. Men vad f-n gör man! Utan krage blir det snart en stort infekterat sår.

Men men, det blir att stiga upp litet tidigare för att "bevaka" honom när han äter (utan krage) och därefter får kragen på igen.

Jag vet att det funkar eftersom jag haft ett liknande "fall" tidigare med en annan katt av "modell större". Siameserna och Orientalerna kan ju bli ganska långa ....

Nu har det varit tungt...

För en dryg vecka sedan, torsdagen den 10 januari, fick en av mina katter somna in. 13-åriga Ma-Thangas Sentimental Journey alias Pippolina.

Efter att under en längre tid inte velat äta, utan mycket sporadiskt, och problem vid sina pottbesök, beslöt jag mig till sist för att låta henne somna in. Pippolina hade bröstcancer så jag visste att hennes dagar var räknade och eftersom hon var otroligt ängslig av sig av naturen, ville jag inte lägga in henne på djursjukhuset.

Det är lika jobbigt varje gång, och tack och lov för det. Jag fick ledigt från jobbet den da´n eftersom jag vet att jag blir så himla ledsen och tycker att det är så jobbigt med alla frågor från arbetskamraterna. Man blir ju ledsen varje gång någon frågrar "hur är det"?

Pippolinas bror Pytto har också varit trasslig med maten de sista 2 veckorna och har även han jämrat sig när han skall gå på pottan. Jag är jätteorolig att han också skall sluta på samma sätt redan nu. Det är fruktansvärt om jag måste mista ännu en katt inom loppet av 1½ vecka.  Jag var med honom på djursjukhuset i tisdags och fick tagit en massa prover och fick honom uppvätskad då han var ganska uttorkad. Proverna visade sig vara helt OK förutom ett något förhöjt njurväde som kan vara resultatet av att han inte ätit ordentligt på ett tag.

I fredags kväll var jag så orolig för honom - (han har nästan inte ätit eller druckit någonting vad jag har sett på en hel vecka) att jag själv mådde nästan illa. Beslöt mig för att testa en sista utväg - paraffinolja för att eliminera risken för en förstoppning. Döm om min förvåning, han åt riktigt ordentligt nästan meddetsamma och i går - lördag -  var han riktigt duktig till att äta och har även idag - söndag - har han ätit en rejäl portion mat. Men, jag ser honom fortfarande inte dricka vilket oroar mig mycket. Jag hoppas ändå att han dricker någon gång - det går ju inte att bevaka honom dygnet runt.

Han verkar i alla fall må bra och jag hoppas att allt skall reda upp sig de närmaste dagarna så att allt kan återgå till det normala. Det är jobbigt att gå och vara orolig hela tiden. Det har ju varat nu i flera veckor, först Pippolina och nu Pytto.

En sak har jag lovat mig och det är att inte skaffa några fler djur, i alla fall inte så länge jag arbetar. Idag har jag två katter, Pytto som är 13 år och hans mamma som är 15.


RSS 2.0